Mitt ursprung

"Den unge missionären kämpar sig igenom den täta grönskan. Svetten som droppar från hans panna blandas med den fuktiga luften och bildar ett ångande moln omkring hans kropp. Fåglarna varnar när han går förbi, insekterna surrar omkring honom, avlägsna ljud som han inte kan definiera skrämmer honom stundtals. Men han tar sig inte tid att stanna, att pusta ut; nej, den kraft som driver honom framåt är långt starkare än hans kropp och han har bara ett mål. Att nå fram till människorna i byn inne i Amazonas djungel. Helst innan det mörknar.

Som den tredje generationens missionär har han kallet klart för sig. Det gäller att ge allt för den goda saken: att sprida evangeliet, berätta om Guds kärlek, de goda nyheterna. Världen ska vinnas för Kristus och de sista utposterna som ännu inte hört evangelium ska nås innan Jesus kommer tillbaka.

Plötsligt hör han ett ljud, så nära, att han rycker till. Han tror inte riktigt på vad han hör, det låter som barnagråt. Ljudet växer, barnet snyftar och skriken blir högre och högre. Han stannar upp och följer ljudet sakta, försiktigt. Kanske han kommit nära de vilda indianerna utan att veta om det. Kanske de vet om hans närvaro och bara väntar på att slå till mot den vite mannen som de gjort så många gånger tidigare.

Missionären böjer sig ned och föser undan de nedersta grenarna på ett stort träd och där, direkt på marken, ligger ett litet flickebarn och skriker alldeles förskräckligt. Efter den långa och tröttande vandringen upplever han barnaskriket som öronbedövande. Han tittar på henne en stund och lyfter sedan upp henne för att få slut på oväsendet. Hon tystnar och tittar på honom med sina stora bruna ögon. Han blir helt ställd. Vad ska han göra? Att ta med sig ett spädbarn är ju inte att tänka på, att lägga tillbaka det på marken är inte heller att tänka på.

- Detta kanske är ett tecken, tänker han. Här får han ju faktiskt en själ som han kan rädda. "Varje människa är en värld" säger judarna, så om han räddar henne har han räddat en hel värld. Kanske blev han sänd bara för henne? Han vänder tillbaka och med ny kraft skyndar han hemåt genom skogen till hustrun som väntar. Han ger henne barnet, som en gåva, en pant från djungeln."

Detta är den inofficiella versionen om mitt ursprung som min pappa berättade för mig när jag var liten.

Den officiella är att jag föddes i Nordmaling den 21 maj 1955 när mina föräldrar var i Sverige för att vila upp sig mellan två missionsperioder.

Om jag inte vore så lik mina föräldrar skulle jag vilja tro på den inofficiella versionen. Så spännande att vara ett brunögt indianbarn bland mina blåögda syskon. Det skulle bekräfta min känsla av att vara speciell och viktig.

Men jag är lik mamma till utseendet, har pappas hetsiga humör och dramatiska ådra, skriver sånger och tycker om att predika som farmor Frida och har farfar Gunnars bruna ögon. Så mitt öde är beseglat; jag är inte indian.

_ _ _ _ _ _ _

När jag som barn frågade pappa "Var är mamma"? svarade han: - Hon har gått vilse i skogen och dött. Då visste jag att mamma var ute på ett ärende och skulle snart komma tillbaka. Suelí Vingren Bergman